Vi har två hjärnhalvor. Om jag inte missförstått, så förenklat: En praktisk och en som trasslar till det och producerar intressanta tankar och ser sådant som den andra inte ser.
Den vänstra söker en utbildning, som teoretiskt sett ska passa och den högra utbildar sig, om den får lov, tillstånd eller smiter ut, sitter uppe på nätterna, drömmer och ställer till det. Ibland reder den vänstra ut det, återställer ordningen eller hejdar skilsmässan. På gott och ont.
Min vänstra hjärnhalva trodde att jag borde försörja mig på något växtbaserat och säkert: Växtförädling eller jordbruk och tvingade mig till en motsvarande agronomutbildning, med ekonomi, växtfysiologi, systematisk botanik, ekologi och kvartärgeologi (jord och landskap).
Dessförinnan höll den högra på med Renée Magritte, Ray Bradbury, Tolkien, Heming- och Steinway, J D Salinger, Kalle Anka och Rachmaninov & Co (Beethoven, Beatles och dom).
Och så fotograferade den, från tio-årsåldern, men visste inte varför (ett gott tecken). Jo, kanske var verkligheten mer på bilderna än den som är här och nu, även om de var svartvita. Kanske ville jag ta fast den. Jag minns vissa tillfällen i barndomen, att jag tänkte att 'Nu är det Nu, detta ögonblick ska jag komma ihåg, att det var ett Nu'. Jag minns några 'Nu' än.
Så kan det gå, som Vonnegut sa i Slakthus 5, bl.a.
Så, jag ballade ur, efter växtfysiologin. Eller kvartärgeologin, och läste istället om sinkor, motetter, sonatform, La Mer och Bach ett helt läsår.
Eftersom jag fortfarande hade en bromsande vänster hh, som betraktade höger hh som något fritidsmässigt, blev det bara Musikvetenskap istället för Dirigentlinjen på Ackis.
Och så Arkitektur på Lunds Tekniska Högskola, som båda hh skulle kunna gilla: Konst & Teknik.
Det var ungefär då det hände. Några år innan hade jag äntligen skaffat en riktigt bra kamera, istället för min gamla Agfa Super Silette - en Konica Autoreflex T2. Världens näst äldsta kameramärke hade skapat en revolutionerande spegelreflexkamera, med bländarautomatik och det skulle dröja länge innan Nikon och Canon gjorde något liknande. Med Autoreflex T3 klev man rejält upp på piedestalen och kunde som ingen annan göra dubbelexponeringar utan att filmen eller räkneverket rörde sig. Det kunde ingen annan.
Så, en värld av tekniskt experimenterande à la 'Scener, som vi skulle vilja se' (tidskriften MAD), styrd av höger hh (hjärnhalva), förde mig framåt - bort från läroanstalterna (LTH var den mest trivsamma skola, som jag varit med om).
Jag hamnade i Stockholm, i filmteknikervärlden, där nya filmer skapas. Berg- och Sjöman, Mats Arehn och Warren Beatty var kunder. Så långt hängde drömmarna med.
Men när jag skulle bli Fotograf, föll de i glömska. Nu gällde bildval, bli förstådd, verklighetsbaserad illustration (men Norman Rockwell fick vara med) och skönhet. Kanske också mest symbolism.
Så här är de, mina gamla multipelexponeringar från 70-talet, på dia och som gav mig Grunderna för fotografi: Bländarval för gränserna i kompositionerna, oexponerad yta för att kunna användas huvudroll och biroll i en bild, exponeringskunskap..... .
Men ändå, och allra mest: Behovet att fotografera så och då. Fotografere necesse est.
Tack för att du kom så här långt, och tack till dig, som bara tittade på bilderna.
